Egentligen skulle den här bloggen bara innehålla dikter och sådant, men det verkar som om det kommer bli ett och annat inlägg om helt andra saker. Idag ska jag nämligen blogga om min egen blogg; Dharcy Exposed. Det är med lite underlig känsla jag konstaterar att hjärtasmärtabråte säljer. Aldrig har jag haft så många läsare, engagerade dessutom, som jag har just nu. Det är inte så lite skrämmande. Jag säger alltid att jag bloggar som om det är dagbok jag skriver, och egentligen så är det väl så det är också, men samtidigt kan jag inte låta bli att titta på statistik som läsarantal, var de kommer ifrån osv. Det är ganska häftigt att ha en välbesökt blogg, för som person må jag vara ganska liten, men 30 unika besökare om dagen, varav många återkommande, känns ganska stort för lilla mig.

Jag tycker Dharcy Exposed är ganska tråkig. Mitt liv är inte särskilt spännande; det är mest hysteriskt. Jag fascineras av hur ett antal personer jag inte känner surfar förbi där dagligen för att se vad jag pysslar med. Jag liksom. Hallå. Kanske undrar de vem jag haft med mig hem från krogen denna veckan, vem jag gråter över just nu och om jag körde på nån tenta. Kanske är det mitt supereminenta soundtrack som drar (den sidan är faktiskt en av klickfavoriterna enligt statistik), vad vet jag. Och är det inte typiskt folk i vårt samhälle? Statistik is king. Jag är fast. Sitemeter är min vän.

Och egentligen borde jag faktiskt sitta och läsa en text på spanska. Det är lite roligt för den handlar om försäljning, mitt hjärteämne. Kanske kan det vara så att jag faktiskt har nåt att säga på lektionen idag då. Intressant. Hela jag är till försäljning på nätet, fast i förklädd upplaga förstås. För vem skulle kunna tro att arga, gapiga, patetiska, gråtande, rasande Dharcy är lilla Fia? Inte jag i all fall.