Jag bloggar så jag håller på att spy just nu. Inga dikter producerade, bara spaltmeter med text. Det bara måste ut. Utututut. Innan jag blir galen. Det står mig upp till öronen och kommer snart att rinna över om jag inte vidtar kraftfulla åtgärder. Jag vet inte, jag förstår inte. Det är nog min mest frekvent förekommande kommentar de senaste dagarna. Inget är som det ska, inget passar. Jag trodde att vi var som bitar i ett pussel som äntligen funnit sina platser; när saker och ting bara föll på plats. Det var så det var. Varför har han redan glömt det? I och för sig, han är ju av det otäcka könet, det kan ju helt enkelt vara så att det är det som är förklaringen. Seriöst. Orka engagera sig känslomässigt, det blir ju ändå aldrig som man vill eller som det borde bli. Retarded much Fia? Japp.

Hur som helst ska vi ses på fredag. Det kan ju bli. Intressant? Jag mår mest illa när jag tänker på det. Han lät väldigt brydd och fin på telefonen, men efter förra fredagen ska gudarna veta att det inte lämnar några som helst garantier. Jag anade inget ont då heller. Sen kom han hit och helvetet landade på jorden. Så nej, jag har inga förhoppningar om att det blir speciellt “mysigt” som han uttryckte det. Inte om han inte menar att det är mysigt med en överhängande risk att jag börjar grina igen och han får sitta i tre timmar bredvid mig i soffan; tyst, kall och handfallen precis som sist. Inte direkt min uppfattning om “mysigt”. Jag vet inte, jag förstår inte. Förbannat jävla slöseri. Det är så det känns.

Och urk klockan är snart två på natten och jag ska upp klockan sju. Borde läsa de där dumma artiklarna till didaktiken, de är säkert hur intressanta som helst men min hjärna, mitt inre och mitt rusande hjärta är uppslukade av denna dimma, denna svärta och ändlösa funderingar. Jag går runt i cirklar; letar efter tecken som jag missat. Jag måste ju bara missat nånting eftersom jag fortfarande är i chocktillstånd. Ingen kan väl trycka på en knapp och stänga av känslor som utåt sett varit så… ja, faktum är att jag saknar ord. Men smidigt hade det ju varit om det funkat så. Wax on, wax off liksom. On. Off. Nähä. Det passade inte nu, men då trycker vi AV. Ja. Kanske är det nåt som händer med evolutionen om det fortsätter så här. För ibland undrar jag om en enda människa egentligen är normal. Förhoppningsvis kanske våra barnbarnbarnbarnbarnbarnbarns barn har nån sån där fin finess. Jag lever helt enkelt före min tid, det här passar inte mig.

Sova kanske. Plugga kanske. Stänga av hjärnan kanske och den där envisa grejen som bankar så där frustrerande hårt. Som om jag vore rädd. Kanske är det just det jag är. Rädd för att jag håller på att förlora något dyrbart bara på grund av en serie missförstånd. Retarded much? Yes, oh yes.